Svårt


Måste skriva. Kan inte prata om sånt här.

Är i en sån period när det är för mycket som går emot mig, för många konflikter för mycket energi som går åt till bråk. Och idag brast det ordentligt. Jag har lyckats hålla mig fri från panikångestattacker i nästan ett helt år. Men det gick inte mer. Kände verkligen att jag hade nått min gräns och lite till.

Ibland när jag mår som sämst känns det som jag står på kanten av ett stup, men massa tunga väskor på axlarna och jag typ står där och balanserar för att inte ramla ner. Tillslut kommer någon och puttar en. Slår till en i ryggen. 

Eller så sitter jag på en buss full med människor och har ett sjukt tryck över bröstet så jag knappt får luft. Och du ba måste keep it togheter. Man får inte bryta ihop. 

Jag skäms alltid för min psykiska ohälsa. Jag vill inte vara jobbig, och många människor, vänner som ovänner har lämnat mig, gett upp på mig och sparkat på mig pga det. Så det är väl en naturlig reaktion att man försöker dölja det så mycket man bara kan och orkar. Jag vet att jag är illa ute när jag gråter på bussen tex. När jag är bland folk, offentligt och inte kan hålla tillbaka. För jag döljer ALLTID mina känslor.

Ni vet när man blir helt förlamad av mörker? Det är det bästa ordet jag har för att beskriva mitt mående just nu. Förlamande.

Orkar inte

About viktoja

Youre in for a treat, honey!
%d bloggare gillar detta: